Tanken bakom symfonin

1 apr 2007

När Symphony of Solitarities komponerades fanns många tänkare och egna tankar i bakgrunden. Sven Hagvil berättar om dem i förordet till verket.

"Vi behöver inte söka överallt efter sanningar, vi bär de viktigaste inom oss."

Erfarenheten av ensamhet är något som förenar alla människor. Var och ens personlighet och tillvaro formas starkt av känslor och tankar som bottnar i sådana erfarenheter. Det må primärt vara upplevelser av positiv eller mer negativ art; känslan av att vara ensam i betydelsen unik, den nödvändiga avskildheten eller, det vi vanligen lägger in i begreppet, en sorgens eller utsatthetens ensamhet. I bästa fall samverkar de olika erfarenheterna och ger i balans sinsemellan möjligheter för människan att mogna, att bli starkare, att få ett rikare liv. En samklang av utvecklande lärdomar.

Den text jag skrivit har bl.a. inspirerats av flera författare som ägnat ensamhetsbegreppet många tankar. Av dem vill jag nämna Patricia Tudor-Sandahl, Thomas Nydahl, Anthony Storr, Frans Kafka och William Wordsworth - den senare citerad sist i stycket.Ambitionen att i musik gestalta de olika sidorna av människans ensamhet bottnar hos mig förmodligen i en vilja att berika, att trösta, att fördjupa - inte minst mig själv. Trots den myckna texten i detta verk tror jag på musiken som medel att nå längre än ordens beskrivningar och förklaringar. Känslor är i grunden omöjliga att beskriva, musik kan ge "svar" i en annan dimension.

1. This Oceanic Feeling...
Vi är alla i grunden ensamma. Ensamma och olika... och därmed unika. I stunder av klarhet och insikt kan vi känna att vi alla är viktiga kuggar i universums maskineri, att vi alla är som vattendroppar, som tillsammans skapar och håller samman Livets Oändliga Hav.

2. Lonelinesses
För att uppfatta ljuset måste vi också känna mörkret - det ena förutsätter det andra. Men det finns ett mörker, ett förtvivlans mörker, som är så starkt och kompakt att det inte tycks kunna släppa fram ens den svagaste ljusstråle. När mörkret och sorgen någon gång viker, måste vi ändå tro på att spåren finns kvar, de nästan omärkliga spåren efter den som vågat och orkat närma sig, som försökt att något skingra mörkret.

3. Solitude
Det åsidosatta, eller kanske glömda, behovet av avskildhet. Att fjärma sig från världen och ge sig själv möjlighet att upptäcka sitt inre är en livsnödvändighet. Tystnad och ensamhet är för många förenad med rädsla för det okända men det är ändå det som behövs, det är kanske det enda som behövs. "How gracious, how benign is Solitude"!


Lyssna:

Detta är första satsen ur verket, inspelad med S:t Johannes Kammarkör och Anders Paulsson i S:t Johannes kyrka 25 mars 2007.

Läs mer:

Kammarkören: Rymd och ensamhet


Tillbaka till "Läs & lyssna"