Känslig konsert av gästande kör

19 okt 2011, Östgöta Correspondenten

Recension. Kammerchor Hannover. Dirigent Stephan Doormann. Tomaskyrkan, Linköping. Betyg: CCCC

"Formen i det första var sådan att avslutningen blev en sorts spegelvändning av början, och däremellan fanns ett fascinerande ackordiskt bygge som kör och dirigent gav ett känsligt framförande."

Fem i varje körstämma, det utgjorde en numerär som tillät den gästande tyska kören att vara både smidig och kraftfull. Det märktes redan i Bachs motett "Jesu meine Freude", som genom dirigerande Stephan Doormanns genomtänkta och levande frasering gavs en myckenhet av dynamik.

I andra satsens ekoeffekter och plötsliga tystnad mellan de många Es ist nun nichts? nichts? interagerade kören med den lilla kyrkans efterklang, och Gute Nacht-koralen böljade fram, stilla men obetvingligt.

Råhet i klangen
På det hela taget lät kören mycket bra. I några enstaka forte-partier anades en råhet i klangen, och en av Vaughan Williams Shake-spearesånger blev lite spretig - men den är nog å andra sidan skriven på det viset! Med en varm och mättad klang målades de mer homofont grundade styckena av samme tonsättare.

Två verk som kören beställt av Sven Hagvil sjöngs: "Orpheus" och "All days are nights", även dessa av Shakespeares hand. Formen i det första var sådan att avslutningen blev en sorts spegelvändning av början, och däremellan fanns ett fascinerande ackordiskt bygge som kör och dirigent gav ett känsligt framförande.

Alla älskade stycket
Med "All days..." har Hagvil skrivit en underbart vacker musik, harmoniskt sett inte så långt ifrån Nils Lindbergs smakfulla jazzfärgningar i "Shall I compare thee" som också fanns på kvällens program. Jag kan lova att alla i kören älskade Hagvils stycke, så koncentrerat och varsamt som de sjöng den.

Programmet avslutades med en livlig "Singet dem Herrn", ytterligare en Bach-motett. De långa och nästan oändliga linjerna lyftes fram av Doormann, som ledde sångarna tydligt och engagerande. Den här motetten blir man glad av hävdade han, och visst hade han rätt i det!

Publiken fick sjunga
Doorman hade ett originellt förslag till extranummer: Alla i publiken som kan sjunga en stämma i "Shall I compare thee" kommer fram, så sjunger vi den en gång till allesammans! Festligt nog innebar det att det var fler som sjöng än som lyssnade, och det lät riktigt skapligt - bland annat tack vare Doormanns föredömliga sätt att dirigera.

Gunnar Ekermo


Tillbaka till "Pressklipp"