Skönt klingande klarinett och gitarr

15 nov 2005, Östgöta Correspondenten

Konsert: Duo Dialog, Dan Larsson klarinett, Magnus Grönlund gitarr, Musik av Poulenc, Messiaen, Piazzolla med flera, Wallenbergsalen, Länsmuseet, Linköping, 13/11

"Detta är ett stycke jag vill höra igen - därför att jag tyckte om det och för att förstå det bättre. "

Gissningsvis finns inte så mycket musik skriven för klarinett och gitarr. Det kan man beklaga, eftersom det kan vara en skönt ljudande förening. Men möjligheten att arrangera om finns ju alltid. Så hade skett med inledningsnumret vid söndagens konsert. Francis Poulencs "Mouvements perpétuels" komponerades för piano men klingade förträffligt i den här gestalten. Någon har, träffande men knappast uttömmande, kallat Poulenc till hälften munk, till hälften buspojke. Här var det bestämt fråga om den senare - om också en mycket städad sådan - som strövade längs Seines kajer, ibland raskt, ibland långsamt, men alltid, tror jag, med lärofadern Eric Satie i tankarna.

Det blev mera franskt, Jacques Iberts "Entr’acte", vars omisskännliga spanska rytmer och harmonier förmedlades mycket elegant.

Dan Larsson ensam framförde en sats ur "Kvartett vid tidens slut" som heter "Fåglarnas avgrund". Det är ett stycke som vittnar om djup förtvivlan och viljan att hoppas. Här framfördes det tekniskt urstyvt och med ett tillbörligt och verkningsfullt allvar.

Före paus bjöds det så musik av Astor Piazzolla. I "Campero" och "Accentuado" vittnade Magnus Grönlunds eleganta spel om både den vemodiga lyrik och det stolta självmedvetande som man lätt finner i spansk och latinamerikansk musik.

Efter paus hördes först mera tango - av Ingvar Karkoff: ett rytmiskt nog mycket krävande stycke, där jazziga rytmer och en sorts robust poesi kunde höras. I den svit av honom som sedan följde var andra satsen, "Andante moderato", rent av vacker.

Sven Hagvils "Confluente" vittnade om en glad, rik och musikantisk ingivelse. Mig föreföll verket också ge besked om en fin känsla för instrumentens särart och möjligheter. Detta är ett stycke jag vill höra igen - därför att jag tyckte om det och för att förstå det bättre. Publiken applåderade både verket, framförandet och den närvarande Sven Hagvil.

Avslutningsvis blev det mera Astor Piazzolla: belägg för hur sammansatt tangons själ är. Och så extranummer förstås; publiken var mycket uppskattande!


Tillbaka till "Pressklipp"